Känner att jag vill rikta ett tack till tre personer som jag egentligen inte känner alls men som jag på något konstigt sätt känner igen mig i. Antagligen för att de vart med om liknande saker som jag har. Deras bloggande har fått mig att vilja börja skriva av mig och det är därför jag är här igen efter ett par års tystnad. Så tack och massa kram till Camilla, Susanne och Frk F.
Det allra största tacket går givetvis till min familj. Utan er hade jag inte vart där jag är idag. <3
Finns inte direkt något av intresse att läsa ännu. Jag fick mig ett gott skratt av mina gamla inlägg dock. Hur detaljerad får man va egentligen?? Jag har ju för bövelen (här vill rättstavningen att jag ska skriva bordellen) förklarat varenda liten sak vi gjorde och vilka tågstationer jag stannat på ungefär.
När det gäller skrivandet om misshandel och liknande har jag inga problem alls med att öppna mig och så. Men jag har heller inget behov av att "förklara" mig mer än jag gjort på bloggen i dagsläget. Det kommer ju mer allt eftersom tiden går.
Blir ju lite så. Man skriver om något som hänt nyligen och då flätar man oftast in gammalt skrutt. Iallafall funkar jag så.
Fan.. jag är så otroligt bra på att blogga i huvudet. Jag brukar ligga i sängen och tänka att "ohh, det här måste jag skriva sedan". När man väl sitter framför datorn går hjärnan snabbare än fingrarna dock och det går aldrig att återskapa den kreativitet man först hade. Jag efterlyser en uppfinnare som hittar på någon manick som överför tankar direkt till text =)
När det gäller att ovanstående bloggar rört upp saker som även känns jobbiga så är det ju inte deras fel. Jag skulle snarare se det som deras förtjänst. Att komma i kontakt med och få utlopp för sina känslor och tankar är bara positivt. Det är ju bara när man blir påmind om det man försöker glömma bort som man kan bearbeta saker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Du satte ord på mina tankar precis!! Jag kan också ligga sömnlös om nätterna och formulera mig, omformulera mig och författa i huvudet tills jag är omåttligt nöjd över det jag "skapat". För att sedan nästa dag, när det är dags att sätta det på pränt, bara kunna konstatera att det försvunnit medan man har sovit... Min man har föreslagit att jag ska ha en sån där inspelningsmanick liggandes vid sängen. Skulle ju inte alls kännas fånigt att börja prata mitt i natten när alla ligger och sover..?? Dessutom så kan man inte prata fram det som är menat att skrivas, if you know what i mean..?
Så jag hoppas oxå på en uppfinning som översätter tankar till text! =D
Kul att jag kunnat inspirera dig till att börja blogga igen!
Kram!
Skicka en kommentar